måndag 4 februari 2013

Jan Mandijn


Tidigare i min blogg har jag skrivit en hel del om Hieronymus Bosch och den omfattande produktion av boschinspirerade helvetesskildringar som följde efter mästarens död. Här följer ytterligare ett par spektakulära exempel som båda tillskrivits den nederländske manieristen Jan Mandijn. Målningarna kanske inte tillhör bland det mest subtila som gjorts men till konstnärens försvar måste ändå sägas att han i motsats till det stora flertalet av renässansens många boschimitatörer faktiskt lyckades utveckla en relativt självständig och burleskt stil med motiv hämtade från tidens karnevaliska skrattkultur.

Jan Mandijn föddes i Haarlem 1502 och dog i Antwerpen 1559. Han lärdes ursprungligen upp i sin födelsestad Haarlem för att först omkring 1530 flytta till Antwerpen där han snart gjorde sig ett namn som en skicklig efterföljare av Boschs stil. Annars är ganska lite känt om hans tidiga karriär. Känt är dock att han 1537 utförde en målad minnestavla i koppar till åminnelse av biskopen av Dunkeld i Skottland, och att han 1549 var med om att utforma en storslagen triumfbåge tillägnad Filip II:s intåg i Antwerpen. Det existerar också uppgifter som tyder på att Mandijn ett tag delade ateljé med den berömde stilleben- och genremålaren Pieter Aertsen och att de tillsammans lärde upp en rad unga begåvningar, varav Hans van der Elbrucht, Bartholomeus Spranger och Gillis Mostaert blev de mest framgångsrika.

Kännedomen om Mandijns bildvärld utgår egentligen helt och hållet från ett enda signerat verk – nämligen S:t Antonius frestelse (Haarlem, Frans Halsmuseum) – som forskarna sedan haft som utgångspunkt när man identifierat hans övriga produktion. Denna för forskningen så centrala målning uppvisar omisskännliga influenser från Hieronymus Boschs bildvärld men är samtidigt målad i ett något friare handlag som stilmässigt förefaller ha mer gemensamt med 1900-talets surrealism och fantasykonst än 1500-talets gotiska fantasterier. Hans tämligen lättimiterade stil är emellertid svår att särskilja från andra samtida och mindre begåvade helvetesskildrare och med åren har Mandijn lustigt nog tillskrivits en närmast absurd mängd helvetesmotiv av skiftande kvalité. Det bör också tilläggas att det på senare tid uppstått vissa tvivel på att signaturen på hans enda erkända verk är äkta eftersom nyligen utförda arkivstudier pekar på att Mandijn troligen var analfabet.



Jan Mandijn var alltså ingalunda den ende konstnären verksam under renässansen som tjänade stora pengar på att massproducera billiga boschpastischer. Det mest omtalade exemplet är antagligen kollegan Pieter Huys men även konsthistoriskt mer betydelsefulla namn som Joachim Patinir, Jan Wellens de Cock, Herri met de Bles och Pieter Bruegel d.ä. har sammankopplats med liknande skumraskaffärer. Den spanske renässanshumanisten Felipe de Guevara vittnar i sitt konsthistoriska verk Kommentarer om målarkonsten (1560) om hur pass utbredd denna verksamhet faktiskt var och berättar att vissa av bedragarna brukade ”hänga sina målningar i skorstenen för att få dem att se äldre ut”. Bland de sista som ägnade sig åt denna typ av förfalskningar/efterbildningar märks framstående barockmålare som Roelandt Savery och François de Nomé.

Fler verk av Jan Mandjin hittar ni här.