söndag 1 februari 2015

Herri met de Bles och manierismen


Herri met de Bles (ca 1510-1560) är inte bara en av det tidigmoderna landskapsmåleriets viktigaste pionjärer utan också en av de mest betydelsefulla representanterna för den så kallade Antwerpen-manierismen. I denna text hade jag återigen tänkt titta lite närmare på detta i mitt tycke sorgligt undervärderade konstnärskap men också reda ut ett och annat missförstånd rörande den omstridda konsthistoriska stildefinitionen manierism.

Som en egen och självständig stil uppkom Antwerpen-manierismen någon gång kring sekelskiftet 1500 för att sedan försvinna in i historiens dimma vid århundradets mitt. Rörelsen var, som namnet antyder, centrerad kring den rika handelsmetropolen Antwerpen men de flesta av stilens utövare bestod av inflyttade tyskar, fransmän och holländare vilka önskade pröva sin lycka i Europas nya framtidsstad. Uttrycket hos dessa varierade kraftigt sinsemellan men tidstypiskt var bland annat intresset för fantasifull arkitektur, överdrivna poser, exotiska klädedräkter, landskap med stor djupverkan och förvrängda naturformer. Typiska representanter var Jan de Beer, Pseudo-Blesius, Jan Gossaert, Adriaen Isenbrandt och Jan Wellens de Cock.

Det råder delade meningar om rörelsens ursprung men precis som var fallet med den italienska manierismen - vilken uppkom först ett par årtionden senare - brukar stilen ofta tolkas som ett försök från konstnärernas sida att modifiera och förnya tidens förstelnade klassicism. För att åstadkomma detta blickade de nordeuropeiska målarna tillbaka på sengotikens flamboyantstil vilken de försökte korsbefrukta med rådande naturalistiska stiltrend. Viktiga inspirationskällor var Hieronymus Bosch och Geertgen tot Sint Jans men även Hugo van der Goes och hans melankoliska altartavlor. Ett visst inflytande från italiensk ungrenässans gör sig ibland också gällande.  

Manierismens framväxt skedde alltså parallellt med reformationens införande och Herri met de Bles måleri utgör bara ett av många exempel på hur konsten under denna tid ofta tjänade som ett verktyg att förändra samhället och dess invanda traditioner. Just Herri met de Bles lär förvisso ha förblivit katolicismen trogen livet igenom men flera av hans kollegor och uppdragsgivare sympatiserade tveklöst med Luther - och ibland ännu radikalare predikanter - vilket givetvis färgade av sig i val av motiv och uttryck. Bland annat har en del konsthistoriker påpekat sambandet mellan 1500-talets panteistiskt färgade landskapsmåleri och kätterska grupperingar som anabaptisterna och valdenserna.


Till sist några rader om Herri met de Bles och hans ofta förbisedda roll som en av landskapsmåleriets mest betydelsefulla pionjärer. Jag har redan tidigare nämnt Herris stora inflytande på Pieter Bruegel den äldre och hans folklivsskildringar men det bör påpekas att även Bruegels dramatiska alplandskap bär otvetydiga spår av föregångarens landvinningar. Av stor konsthistorisk betydelse är likaså konstnärens antropomorfa fantasilandskap där delar av naturen övergår i organiska formationer erinrande om såväl djuriska som mänskliga ansiktsdrag (en genre som ytterligare kom att renodlas av målare som Joos de Momper och Giuseppe Arcimboldo). På flera sätt tycks också hans konst förebåda såväl romantikens sublima landskap som surrealismens allra vildaste fantasiskapelser.

Bilden längst upp i texten är ett så kallat världslandskap utfört i Joachim Patinirs stil och berättar den medeltida legenden om Sankt Kristoffer och Jesusbarnet. Bilden längst ner anknyter också den till läromästaren Patinirs storslagna panoramalandskap och skildrar i ett sagolikt skimmer Guds ödeläggelse av Sodom och Gomorra.

Mer om samma ämne hittar ni här och här.