onsdag 8 april 2015

Jan de Beer och manierismen


Som jag redogjort för tidigare i min blogg uppkom manierismen som stil i en tid präglad av social oro och ökande religiösa motsättningar. Manierismen har i detta hänseende skiftande beskrivits som (1) en motreaktion på klassicismens förstelnade former, (2) som en uttrycksfull och aristokratisk stil skapad i syfte att upphöja konsten för konstens egen skull, (3) en produkt av tidens andliga kris. För den som önskar jämföra stilen med någon modernare konsthistorisk epok ligger följaktligen symbolismen och dess dekadenta ”fin de siècle-stämningar” nära till hands men även mellankrigstidens surrealistiska bildkonst uppvisar flera intressanta likheter med rörelsens estetik. 

Stilens obestridlige förgrundsgestalt var den flamländske målaren Jan de Beer (ca 1475-1528). Det äldsta dokument som nämner konstnärens namn är daterat 1490 varpå han sedan inte omnämns igen förrän 1504 då han enligt uppgift upptogs som mästare i Antwerpens Lukasgille. Därefter tog karriären rejäl fart och redan 1509 tituleras han som gillets ålderman för att 1515 ha avancerat till dess högsta administrativa chef. Intressant nog existerar det emellertid ett dokument från samma tid där konstnären själv önskar avsäga sig jobbet som chef på grund av sitt oregerliga temperament.

Jan de Beers goda rykte varade långt efter hans död vilket bland annat reflekteras i det faktum att den ansedde italienske statsmannen Francesco Guicciardini i en skrift från 1567 rankade honom som en av de främsta nederländska målarna genom tiderna. I och med att barocken blev på högsta mode i början av 1600-talet föll dock hans namn i glömska för att först återupptäckas 1902 då konsthistorikern Georges Hulin de Loo hittade hans signatur på en till synes obetydlig skiss i British Museums samlingar. Därpå följde ett ihärdigt detektivarbete där Hulin de Loo tillsammans med kollegan Max J. Friedländer lyckades knyta en rad mer avancerade altartavlor och andaktsbilder till mästarens namn. Att Jan de Beer återupprättades just vid denna tid var knappast heller någon slump. Hans överdådiga gotik passade nämligen mycket väl in i en tid där symbolisternas drömska och exotiska fantasivärldar fortfarande kunde locka storpublik till gallerierna.    


Som jag redan varit inne på i tidigare bloggtexter om Antwerpen-manierismen vill jag återigen understryka att den nordeuropeiska formen av manierism föregick den italienska med flera decennier. Rörelsens egentliga rötter finner vi nämligen inom sengotikens arkitektoniska flamboyantstil där Antwerpen-manieristerna bland annat tog djupt intryck av stilens böljande former, vilka av konsthistorikerna brukar liknas vid eldsflammor. Manierismens s-formade figurteckning har alltså inte, som många tycks tro, sin upprinnelse i Michelangelos studier av Laokoongruppen utan är otvetydigt hämtad från den gotiska arkitekturens ornament och utsmyckningar.

För en vidare definition av stilen vill jag avslutningsvis åberopa den nederländska konsthistorikern Peter van den Brinks katalogtext till utställningen ExtravagAnt! A Forgotten Chapter of Antwerp Painting, 1500-1530, där Brink kärnfullt beskriver den manieristiska eran som ”en tid belägen mellan tradition och nya uttryckssätt, där ålderdomliga regler omprövades och en svindlande känsla av frihet och nymodighet släpptes fri, i en stad som hastigt förändrats från att ha varit en provins till att ha blivit västvärldens ekonomiska och kulturella centrum”. Inkludera i detta all den sociala oro och de utbredda domedagsstämningar som präglade Europa kring sekelskiftet 1500 och er förståelse av stilens kulturella förutsättningar nog klarnar betydligt.

Relaterade texter hittar ni här och här.