Hieronymus Bosch och drogerna

När någon enskild konstnär – likt en Hieronymus Bosch eller en François de Nomé - skapar sig sin egen bildvärld vilken tydligt avviker från etablerade stiltrender uppstår lätt spektakulära teorier rörande vad som kan ligga bakom avvikelsen. I Boschs fall har denna typ av spekulationer varit särskilt vilda och bland annat innefattat teorier om att konstnären lidit av schizofreni, varit medlem i någon förbjuden kättersk sekt eller experimenterat med droger. På 1950-talet kom speciellt kättarteorin att röna stor massmedial uppmärksamhet för att kort därefter kraftigt avvisas av en närmast enig forskarvärld. Det så kallade kättarspåret har sedan dess haft få efterföljare och den idag mest omhuldade teorin av detta slag är nog att Bosch brukat hallucinogena droger.

Belägg för denna tes återfinns faktiskt i flera av Boschs egna målningar. I ett berömt boschverk, som idag går att beskåda på Museo Lázaro Galdiano i Madrid, sitter Johannes Döparen djupt försjunken i tankar i ett paradisiskt sommarlandskap fyllt av allehanda djur och exotiska växter. Landskapet är ganska typiskt för konstnärens sena produktion och torde ha tillkommit ungefär samtidigt som hans mest omtalade verk Lustarnas trädgård och S:t Antonius frestelse. Detta var en tid då Bosch förefaller ha stått på sin absoluta kreativa topp och likt ur tomma intet lyckats skapa sig en egendomlig hallucinatorisk fantasivärld där såväl perspektiv som proportioner upplöstes och försköts, samtidigt som gamla invanda begrepp och bildtraditioner vändes upp och ner och gavs nya betydelser. 

Ett exempel på en sådan lek med proportionerna är den jättelika frukt – av forskarna identifierad som en groteskt förvuxen alruna (bot. Mandragora officinarum) – vilken envisas med att dyka upp i flera av målarens mest uppseendeväckande verk. Detaljen återfinns i såväl S:t Antonius frestelse som Lustarnas trädgård liksom i bilden med Johannes Döparen i vildmarken. 

Alrunan ansågs länge vara en magisk växt och användes flitigt som bedövningsmedel vid svåra krämpor, infektioner och hudsjukdomar såsom ergotism och böldpest. Växtens saft var kraftigt hallucinogen och framkallade hos personen som drack den en känsla av att fritt sväva omkring i rummet. Vid behandling var det vanligt att vårdaren – oftast någon medicinskt kunnig inom Antoniusorden - blandade alrunans saft med opium och vin som patienten sedan drack och smordes in i. Enligt vissa recept ingick även bolmört, sallat, hemlock, torkad murgröna och mullbärssaft. Särskilt vanlig var denna behandling i samband med amputationer.

Som jag redan skrivit om tidigare i min blogg så finns det forskare som antytt att Bosch själv kan ha drabbats av en lindrig form av ergotism och därefter behandlats med alrunans saft. Denna plågsamma sjuka – även kallad Antoniuseld – var en mycket vanlig åkomma under medeltiden och orsakades av en sorts sporsäckssvamp kallad mjöldryga som parasiterade på råg, vete och korn. Genom upphettning vid brödbak omvandlades svampen till en hallucinogen syra som idag är mer känd under namnet LSD. 

Teorin att Bosch tagit intryck av sina utomkroppsliga erfarenheter i samband med en sådan svampförgiftning, och sedan omvandlat upplevelsen till konst, är förvisso spekulativ men för den skull inte helt orimlig. I motivet ovan – hämtad från S:t Antonius frestelse, 1506, - kan vi i vilket fall som helst se hur Bosch associerar alrunans frukt med amputerade kroppsdelar.

Ett tidigare inlägg i ämnet återfinns här.