onsdag 22 september 2010

François de Nomé och Theatrum Mundi


Här följer ytterligare en barock undergångsfantasi signerad François de Nomé. Är tyvärr lite osäker på vad det egentligen är som avbildas. Enligt bildarkivet som jag hämtade bilden ifrån skall motivet föreställa kejsar Titus och förstörelsen av Jerusalems tempel, 70 e. Kr. Är dock tveksam om denna titel verkligen kan stämma. Jag förstår till exempel inte vad avgudabilderna i målningens förgrund har framför Jerusalems tempel att göra.

Jag har för övrigt inte heller så mycket att säga om målningen rent estetiskt förutom att den som alltid när det gäller Nomé är en mycket fascinerande och originell skapelse. Uppskattar inte minst den svulstiga iscensättningen där det brinnande Jerusalem dramatisk framställts som en sorts apokalyptisk teaterdekor färdig att falla samman. Det är en scen som hämtad ur ett forntida mysteriespel eller någon makaber teateruppsättning. Antagligen har motivet i fråga sin upprinnelse i barockens så kallade Theatrum Mundi.

Theatrum Mundi var ett genrebegrepp som ursprungligen växte fram ur senrenässansens estetiska diskussioner rörande teaterkonsten. Typiskt för genren var dess ambition att genom en rad scenografiska tricks bryta ner gränsen mellan skådespelare och åskådare. Bland annat utnyttjades spektakulära skräckeffekter såsom sönderfallande byggnadskulisser, teaterblod, dolda ljuskällor och kontrollerade bränder. Det har ofta antagits att genren bottnade i tidens upplevelse av teatern som varande en slags ställföreträdande verklighet samtidigt som den mörka tidsandan gjorde att man gärna önskade se den jordiska tillvaron som något illusoriskt och teaterlikt. Inom bildkonsten märktes genrens inflytande kanske allra tydligast hos den i Rom verksamme skulptören och arkitekten Giovanni Lorenzo Bernini. Men även målare som Michelangelo Merisi da Caravaggio och Nomé lät sig inspireras av en liknande estetik.

Bilden hittade jag här.

3 kommentarer:

  1. Fin bild det också! Gillar den symmetriska kompositionen. Gör att bilden känns väldigt statisk på nåt sätt, eller evig....

    SvaraRadera
  2. Jag menar, annars brukar jag inte gilla den här typen av komposition, men här passar det verkligen

    SvaraRadera
  3. Instämmer tillfullo i ditt omdöme. Motivets mycket stränga komposition saknar dessutom helt motstycke i målarens övriga produktion, och ett tag betvivlade jag att det ens rörde sig om en äkta nomémålning. Tycker dock att verket är väl så skrämmande som hans övriga. När det gäller det statiska uttrycket i Només målningar så tycks jag minnas att kulturskribenten Carl-Johan Malmberg skrivit en hel del om detta i sin mycket läsvärda essäsamling Sällskap – Tankar om rum, ruiner, särlingar, dueller och resor (2001). Om du inte redan läst denna bok så kan jag verkligen rekommendera dig att göra det.

    SvaraRadera