Antikrist

Med hjälp av British Museums sökmotor hittade jag nyligen detta mycket sällsamma träsnitt föreställande Antikrist och hans världsliga herravälde. Enligt museets hemsida är trycket hämtat från Sebastian Münsters verk Cosmographia universalis och tros utgöra en polemisk nidbild riktad mot katolska kyrkan där påven propagandistiskt framställs som en blodtörstig rovfågel med hängande tunga. Bildens ursprung är okänt men själva tryckningen tros vara utförd i Basel av Hienrich Petri och har daterats till omkring 1544-1552.

Vad som är unikt med denna bild är inte minst det faktum att upphovsmannen originellt nog valt att framställa Antikrist som till hälften människa, till hälften fågel. Traditionellt brukar annars Antikrist utmålas som antingen en kristuslik yngling vilken parodierar Jesus jordiska verksamhet eller som ett monster med mer drakliknande ansiktsdrag. Det existerar även flera skildringar där han framställs som en hårig vildman. Kombinationen människa och fågel utgör dock en riktig raritet.


Det enda riktigt närbesläktade exempel som jag spontant kan erinrar mig är fågelmonstret i Hieronymus Boschs berömda altarskåp Lustarnas trädgård. Har själv en gång framlagt teorin att denna gestalt möjligen skulle kunna utgöra en högst egenartad framställning av antikristlegenden. Centralt för min argumentation var då en gåtfull passage i den så kallade Abrahamsapokalypsen där den demoniska antikristprototypen Azazel beskrivs som en oren fågel vilken vid tidens slut omvandlas till en ondsint människoslukande drake. Var på den tiden inte helt säker på min sak men tack vare motivet ovan har jag ju onekligen kommit över bildbevis som stärker min tes.

UPPDATERING: En liknande framställning återkommer även i det medeltida eskatologiska verket Vaticinia de Summis Pontificibus. Detta manuskript utkom första gången 1304 men återutgavs sedermera i en rad nya och modifierade utgåvor ända fram till renässansen. I några av dessa verk utmålades påve Urban VI (1318-1389) som en antikristgestalt med fjädrar och åsneöron. Ett exempel på detta hittar ni här.

Hieronymus Bosch och Lustarnas trädgård

Kolla noggrant in bilden ovan, hämtad från Hieronymus Boschs berömda altartriptyk Lustarnas trädgård (ca 1500-1505), och läs sedan igenom följande utopiska profetia som jag hittade i en gammal fornkristen textsamling kallad De sibyllinska oraklen. Citatet är taget ur ett stycke där skriftställaren just beskrivit alla de plågor som väntar de gudlösa vid historiens slut för att sedan gå över till att berätta om de rättfärdigas fröjder i det kommande Gudsriket:

… Men för alla de andra, hela den skara som ägnat sina liv åt rättvisa, goda gärningar, fromhet och rättfärdiga tankar, väntar änglar som skall bära dem över flammande floder vidare till ett liv utan bekymmer där Guds odödliga stigar slingrar sig fram och källor av vin, honung och mjölk för evigt flödar. Jorden kommer då jämlikt att tillhöra alla och vara enad utan vare sig murar eller stängsel. Frukter kommer då att växa i överflöd och livet levas i en gemenskap där alla tillgångar fördelas lika. Det kommer inte att finnas några fattiga eller rika, inte heller tyranner eller slavar. Vidare kommer ingen längre att räknas som vare sig stark eller svag. Det kommer inte att finnas några kungar eller makthavare utan allt liv kommer att levas i en enda stor gemenskap. Ingen kommer då att säga att ”nu mörknar det snart” eller yttra ord som ”imorgon” eller att något ”skedde igår” och ingen kommer längre att oroa sig inför vad morgondagen för med sig. Inga fler vårar, ingen sommar, ingen vinter, ingen höst, inga äktenskap, inga dödsfall, inget säljande, inget köpande, inga skymningar, inga soluppgångar. Ty Herren har då skapat oss en enda lång dag.

Normalt sett brukar motivet ovan tolkas som en egensinnig framställning av det tillstånd av moraliskt förfall som enligt Första mosebok, kapitel 6, föregick den stora Syndafloden. Personligen tillhör jag dock den lilla skara konsthistoriker som i motivets framställning snarare tycker sig se en sorts upphöjd extatisk sinnebild över det tillstånd av lycksalighet som enligt medeltida folktro väntade alla rättrogna vid tidens slut. Värt att notera i sammanhanget är att Bosch i normala fall brukade återge till och med Edens lustgårdar som en ogästvänlig plats fylld av rovlystnad, blodtörst, död och förgängelse. Sådana inslag saknas dock helt i framställningen ovan.

Citatet har jag hämtat ur den fornkristna apokalypsen De sibyllinska oraklen, bok II, tillkommen någonstans i Mindre Asien omkring 70-150 e. Kr. Min magisteruppsats om Lustarnas trädgård hittar ni här.