Hercules Seghers

Som de flesta som följt denna konstblogg säkert redan noterat har en av mina främsta föresatser varit att lyfta fram några av renässanskulturens mer udda konstnärskap samt därtill slå hål på den allmänt förhärskande myt som gjort gällande att renässanskonsten i sitt formspråk generellt skulle präglas av en idealiserande strävan efter enkelhet, harmoni och klarhet. Ett konstnärskap som i alla hänseenden kan sägas leva upp till dessa föresatser är den i Amsterdam verksamme landskapsmålaren Hercules Seghers.

Hercules Seghers betraktades redan från början av sin karriär som lite av en särling inom en annars konservativ bildgenre: det holländska landskapsmåleriet. Hans far var en flamländsk småhandlare vilken hade tvingats fly Flandern på grund av sina sympatier för anabaptisterna. Hercules benämns i flera tidiga källor som ”van Haarlem” och anses ha fötts i denna stad omkring 1589-1590 men flyttat tillsammans med sin familj till Amsterdam 1596. Artistnamnet Hercules Seghers började han först att använda 1621 varefter namnet snart återkom i flera av målarens mer ansedda verk. För sin samtid var Hercules mest berömd för sina storslagna landskapsmålningar men idag anses det allmänt vara i målarens dunkla och expressivt hållna landskapsetsningar som hans genialitet bäst kommer till uttryck.

I Amsterdam lärdes Hercules upp av Gillis van Coninxloo vars stil han bara delvis anammade. Precis som sin läromästare befann sig Hercules stilmässigt någonstans i gränslandet mellan manierismens vildvuxna bildspråk och den tidiga barockens mer samlade uttryck. Via Coninxloos konstsamling tog Hercules också tidigt intryck av gamla mästare som Joachim Patinir, Pieter Bruegel den äldre, Gillis Mostaert och Paul Brill. Den främsta inspirationskällan tycks dock ha varit Donauskolan och deras expressionistiska och av panteism präglade landskapsvyer.

1612 flyttade Hercules för en kort tid tillbaka till Haarlem och upptogs där i stadens Lukasgille varpå han kort därefter flyttade tillbaka till Amsterdam igen. Sedan följde en kort men intensiv karriär. 1614 gifte han sig med en välbärgad kvinna och ytterligare några år senare köpte han ett hus vid Lindengracht i Amsterdam. Någon gång i början av 1620-talet inledde emellertid Hercules sina egensinniga experiment med nya och expressiva uttrycksformer vilket obönhörligen ledde honom mot ruinens brant.

Det mesta vi vet om målarens fortsatta öde är hämtat från Samuel van Hoogstratens knapphändiga anteckningar. Hoogstraten, som själv var en framgångsrik målare, beskriver i romantiserande ordalag Hercules som ett missförstått geni vilken hellre gick sina egna vägar än att lyssna till vad tidens nyrika borgerskap önskade hänga på väggarna. Bland annat berättar han att Hercules understundom var så fattig att han tvingades trycka sina kopparplåtar på underkläder och lakan. Om han vid något tillfälle fick tag på riktigt papper var detta hämtat från påsar och omslagspapper som användes av stadens handlare att slå in smör och såpa med. Någon gång omkring 1635-1638 – dödsåret är typiskt nog okänt – tog dock förnedringen ände med förskräckelse när målaren efter att ha kommit hem från ett av sina sedvanliga fylleslag ramlade i trapphuset och bröt nacken.

Nästan lika fascinerande som målarens tragiska levnadsöde är hans plötsliga postuma upprättelse. Bara några år efter Hercules död kom nämligen målarens en gång helt osäljbara etsningar att kraftigt omvärderas av tidens sensationslystna konstsamlare. Bland beundrarna märktes den holländska borgerlighetens stora fanbärare Rembrandt van Rijn men också, långt senare, framstående romantiker som Caspar David Friedrich och William Turner samt, i modern tid, den tyske filmregissören Werner Herzog. Den sistnämnde har till och med utnämnt Hercules till modernitetens urfader.

Fler verk signerade Hercules Seghers hittar ni här.