Om Sebald Beham, tryckkonsten och upphovsrätten

Det är lätt att tro att vår tids debatt rörande upphovsrättens vara eller icke vara helt och hållet är en modern företeelse men i själva verket har denna konflikt pågått sedan tidernas begynnelse. Som det äldsta dokumenterade rättsfallet brukar historikerna räkna ett brev från 1511 där den tyske renässansmästaren Albrecht Dürer anklagar kopparstickaren Marcantonio Raimondi för att ha plagierat hans verk och sålt dem vidare för samma pris som ett original. Efter anklagelserna drog Raimondi tillbaka sin utgåva - vilket tyder på att en rättsprocess följde – men kontroversen visade sig bara vara början på en störtflod av mer eller mindre begåvade plagiat utförda i mästarens namn.

Den kanske mest förslagne bland alla dessa bedragare var Albrecht Dürers egen elev Sebald Beham (ca 1500-1555). Denne Sebald tillhörde tillsammans med brodern Barthel Beham en mindre grupp konstnärer kända under namnet ”Kleinmeister”, vilka under inflytande från sin läromästare kom att spela en avgörande roll i utvecklandet av den grafiska konsten. Båda var egentligen målare till yrket men insåg tidigt att det var inom tryckkonsten som framtiden låg.

Redan 1524 inledde Barthel och Sebald arbetet med en omfattande serie teckningar, träsnitt och etsningar där de inspirerade av nyss nämnda Raimondi upptog teman från den grekisk-romerska antiken och kryddade anrättningen med ett mer eller mindre pornografiskt uttryck. Trycken blev omedelbart en stor försäljningsframgång och kort därpå påbörjades arbetet med ett ännu större projekt där motiven i huvudsak hämtades från olika lantliga festligheter. Rekvisitan var även denna gång av det mer smaklösa slaget och innehöll förutom raglande kärlekspar, spyende suputer och kopulerande djur även kontroversiella inslag som orgier och ”ménage à trois”.

Än mer upprörande än själva idéinnehållet i bilderna var emellertid det faktum att bröderna stulit flertalet av sina kompositioner från Albrecht Dürer och varit fräcka nog att smussla in obscena detaljer i motiven. Trots detta blev bilderna mycket populära och hyllades inte minst av de högre samhällsskikten, vilka av gammal hävd brukade göra sig lustiga på de lägre samhällsklassernas bekostnad. Denna popularitet skulle snart förbytas i vrede när de två värstingbröderna oväntat gav sig in i det storpolitiska skeendet.

I juni 1524 utbröt nämligen det stora tyska bondekriget där bröderna med stor iver ställde sig på de upproriska böndernas sida. Redan innan upproret nått sin fulla styrka hade dock båda snöpligt nog fängslats, dragits inför rätta och under förnedrande former dömts för kätteri och spridande av samhällsomstörtande pamfletter. Sannolikt var det även i samband med denna rättegång som bröderna, tillsammans med kollegan Georg Pencz, tilldelades den föga smickrande benämningen ”de gudlösa målarna i Nürnberg”. Samtliga kom lyckligtvis undan med livet i behåll men fråntogs sina medborgarskap i staden.

Efter att upproret brutalt slagits ner och omkring 100 000 bönder massakrerats förlät staden traditionsenligt de djupt ångerfulla målarna och tillät dem att återvända. Barthel – som var den mer försiktiga av de två – valde att bosätta sig i katolska München och arbetade fram till sin död åt bayerska hertigar som William IV och Ludwig X. Sebald å sin sida återvände glad i hågen till sin hemstad och återupptog snart verksamheten som folkkär provokatör.

Men glädjen över att återvända blev tyvärr kortvarig och bara några år senare stod Sebald återigen inför rätta. Denna gång anklagades han för att ha plagierat Albrecht Dürers outgivna avhandling om hästens proportioner och gett ut skriften i eget namn. Rättegångens utgång var från början given men eftersom Dürers version ännu inte kommit ut på marknaden bestämde sig domstolen för att invänta utgivningen innan den slutgiltiga domen kunde verkställas.

Knappt hade detta beslut fattats förrän Sebald flydde staden hals över huvud utan att ens få med sig sin ytterrock eller några av sina ägodelar. Rocken nödgades hustrun sedan skicka med sändebud så att den stackars målaren inte skulle frysa ihjäl i sitt gömställe. Efter denna skandal bestämde sig Sebald för att lämna Nürnberg för gott men började nu istället att sprida sin gudlösa konst från det mer liberala Frankfurt am Main.

Samtliga bilder återfinns på British Museum.