Allaert van Everdingen och det romantiska landskapet

Allaert van Everdingen brukar allmänt betraktas som en av de allra viktigaste förgrundsgestalterna inom det romantiska landskapsmåleriet. Hans inflytande sträcker sig ända från mitten av 1600-talet, med framstående landskapsmålare som Jacob van Ruisdael och Meindert Hobbema, fram till romantiken med namn som Caspar David Friedrich och Johan Christian Dahl. Trots detta är han idag i det närmaste okänd bland den breda allmänheten och relativt få känner till hans enorma konsthistoriska betydelse. Här följer en liten presentation av detta lika fascinerande som inflytelserika konstnärskap.

Allaert van Everdingen föddes i nederländska Alkmaar, 1621, och dog i Amsterdam 1675. Tillsammans med brodern Caesar inledde han redan i mitten av 1630-talet sin karriär som målare, tecknare och grafiker. Allaert var tveklöst den djärvare av de två bröderna och flyttade redan vid unga år till Utrecht, där han gick i lära hos Roelandt Savery, för att kort därefter flytta vidare till Haarlem, där anslöt han sig till Pieter de Molyn och dennes skola. Båda dessa mästare kom sedermera att utöva ett betydande inflytande på den unge målaren. Allra mest beroende förblev dock Everdingen av Roelandt Savery vars expedition till Tyrolen 1606 – bilden nedan – inspirerade honom att företa en liknande resa till Skandinavien 1644.

De flesta konsthistoriker är idag överens om att det var i Skandinavien som han fullt ut kom att utveckla ett för det holländska måleriet ovanligt dramatiskt bildspråk. Tyvärr är hans motiv generellt ganska svåra att lokalisera men med hjälp av målarens skissbok vet vi att han bland annat besökte Göteborgstrakten, Bohuslän, Dalarna samt troligtvis även Norges sydöstkust. Skisserna - som i regel utfördes på plats ute i naturen - utnyttjades sedan som underlag till hans relativt fria och fantasifulla kompositioner vilka metodiskt arbetades fram hemma i ateljén.

I februari 1645 återvände Everdingen hem till Haarlem igen för att gifta sig med Janneke Cornelisdr Brouwers. Kort därefter anslöt han sig till den reformerta kyrkan i Haarlem och skrevs ungefär vid samma tid in i stadens Lukasgille. Med Haarlem som bas verkade han sedan både som målare och konsthandlare i ungefär sju år innan han slutligen slog sig ner i Amsterdam 1652. Med Amsterdam som ny utgångspunkt för sin verksamhet utförde han på 1660-talet ytterligare en resa till Sverige och besökte då bland annat Södermanland där han utförde de förberedande skisserna till sin berömda panoramamålning av kanongjuteriet vid Julita bruk – bilden nedan.

Som mest stilbildande var dock Everdingens i sina tidiga verk tillkomna i samband med hans första Sverigevistelse, 1644-1645. Under denna osedvanligt kreativa fas skapade han sig en i det närmaste helt självständig bildvärld vars motivkrets sedermera skulle komma att utgöra en sorts allmän rekvisita för all framtida tysk och skandinavisk romantik. Typiska inslag var bland annat det nordiska landskapets dimbeslöjade berg, vattenfall och vindpinade barrskogar vilka inte sällan befolkades av skogsarbetare och en och annan kringstrykande vandrare. Delar av denna motivkrets kan förvisso spåras ända tillbaka till Roelandt Saverys vildmarksscener från 1610-talet men tveklöst tillförde Everdingen dessa scener en betydligt mörkare och mer romantisk grundton än hos läromästaren.

Bilderna hittade jag här och här.