Paradis-Brueghel

Under senmedeltiden och renässansen var det snarare regel än undantag att konstnärsyrket gick i arv från far till son och att familjenamnet blev ett slags varumärke som efterkommande generationer kunde bygga sin karriär kring. Bland de mest omtalade konstnärssläkterna av detta slag var klanen Bruegel vilka nådde ryktbarhet vid slutet av 1500-talet. Störst framgång rönte givetvis dess uppburne stamfader Pieter Bruegel den äldre, mer känd som ”Bonde-Bruegel”, men även dennes yngste son Jan, kallad ”Paradis-” eller ”Sammets-Brueghel”, kom att sätta djupa spår i konsthistorien.

Jan Brueghel den äldre (1568-1625) kom nämligen till skillnad från sin mindre begåvade bror, pastischmålaren Pieter Bruegel den yngre, att utveckla en helt egen stil som bara delvis anknöt till faderns bildvärld. På grund av att fadern dött när Jan bara var året gammal kom denne till en början att läras upp av sin mormor, miniatyrmålaren Mayken Verhulst, vilken invigde honom i tecknandets och akvarellmåleriets grunder. När Jan kom upp i de tidiga tonåren tog slutligen den idag bortglömde Pieter Goetkindt över ansvaret och lärde honom måla i olja.

Om Jan Brueghels tidiga karriär är föga känt men likt flera andra av tidens flamländska landskapsmålare sökte han sig i unga år till Rom för att pröva sin lycka. Väl i Rom kom han i kontakt med kardinalen Federico Borromeo som genast fattade tycke för den lynnige målaren och tog på sig rollen som hans mecenat och beskyddare. Vänskapen inleddes lustigt nog med att Federico tvingades hjälpa sin blivande skyddsling ur fängelset. Vad Jan gjort sig skyldig till är okänt men sannolikt rörde det sig om fylleri, misshandel eller allmän ohörsamhet gentemot ordningsmakt. Att det ofta gick vilt till under dessa ungdomsår vittnar även uppgifterna om att han kort efter fängelsedomen återigen försatt sig i tvivelaktigheter efter att ha klottrat ner Roms katakomber med sin namnteckning.

Jan Brueghel experimenterade med en rad olika bildgenrer och även stilmässigt brukar han betraktas som lite av en eklektiker. I sina tidiga landskapsmålningar såsom Rövare i skogen (bild 1) märks ett påtagligt inflytande från Gillis van Coninxloo och dennes stillsamma skogslandskap medan han i andra motiv anknyter till Joachim Patinirs och Herri met de Bles panoramabilder.

Vidare kom Jan vid 1600-talets början att i hög grad parasitera på det växande intresse som den italienska aristokratin visade för helvetesskildrare likt Hieronymus Bosch, Jan Mandijn och Pieter Huys. Bland annat utförde han vid denna tid flera infernaliska motiv på teman som Aeneas och Orfeus i underjorden liksom en rad varianter av Boschs Konungarnas tillbedjan. Ungefär samtidigt blev faderns genremåleri återigen på modet och verket nedan utgör ett ovanligt lyckat exempel där Jan öppet refererar till dennes Bondbröllop men samtidigt lyckas göra något helt eget av scenen.

Mest känd blev dock Jan för sina blomsterstilleben, mytologiska allegorier och detaljrika paradisskildringar vilka utfördes i en färgglans som ibland jämförts med glansen av sammet. Idag beundras dessa målningar främst för sin sinnliga skönhets skull men för tidens aristokrati utgjorde de i lika hög grad en slags meditativ bildkonst vilken ansågs kunna lyfta betraktaren ur sitt jordiska hölje och få henne att närma sig de himmelska sfärerna. I de kulturella miljöer där Jan vistades frodades nämligen inte bara ett stort intresse för konst, musik och naturvetenskap utan även alkemi, hermetism och nyplatonism. Enligt Federico Borromeo var Jan utan konkurrens den målare som bäst förmådde försätta betraktaren i ett sådant tillstånd av extas. Jan spelade också en viktig roll när det gällde att introducera det flamländska genremåleriet i Italien och bland beundrarna märktes inte minst den inflytelserika barockmålaren Michelangelo Merisi da Caravaggio.

Fler verk av Jan Brueghel den äldre hittar ni här.