måndag 27 oktober 2014

Gillis van Coninxloo


Gillis van Coninxloo (1544-1606) var en av få nordeuropeiska konstnärer verksamma i slutet av 1500-talet som förärades titeln geni. Berömt för eftervärlden blev inte minst den med konstnären samtida nederländska konsthistorikern Karel van Manders lyriska utlåtande: 
Så vitt jag vet existerar det ingen bättre landskapsmålare: de holländska målarna följer honom alla i spåren: och träden som förr stod kala har nu börjat växa som i hans målningar. 

Bland dagens konstvetare är kanske inte omdömena fullt lika storslagna men likväl brukar han utpekas som upphovsman till en ny landskapstyp där gränsen mellan människa och natur, landskap och betraktare upplösts och därmed skapat förutsättningar för kommande seklers romantiska landskapsmåleri.

Gillis van Coninxloo inledde sin konstnärliga bana i hemstaden Antwerpen där han började som elev hos manieristen Pieter Coecke van Aelst. Efter att ha tjänat Coecke van Aelst ett par år gick han vidare till den idag helt bortglömde mästaren Lenaert Kroes för att slutligen fullborda sin utbildning hos genremålaren Gillis Mostaert. 1562 lämnade han Antwerpen för en kortare vistelse i Frankrike men återvände snart till sin hemstad där han de följande åren hann med att gifta sig, upptas i stadens Lukasgille samt omkring 1570 starta en egen målarverkstad. Bland Gillis van Coninxloos mest berömda elever utmärkte sig framförallt Jan Brueghel den äldre och Hercules Seghers.

Likt flera andra flamländska målare verksamma i skuggan av det nederländska frihetskriget var Gillis van Coninxloo en hängiven kalvinist och deltog aktivt i försvaret av Antwerpen i samband med belägringen 1584-1585. Efter att upproret krossats av habsburgarnas knektar flydde Gillis till den nederländska provinsen Zeeland där han stannade till 1587. Därefter sökte han sig vidare till tyska Frankenthal vilken vid denna tid blivit en fristad för flamländska konstnärer som hyste sympati för kalvinismen. Här blev han snart en centralgestalt inom den så kallade Frankenthalskolan vars mest prominenta medlemmar var landsmannen Anton Mirou och tysken Pieter Schoubroeck.


Den konsthistoriskt mest betydelsefulla fasen i Gillis liv inleddes först efter att han på ålderns höst flyttat till Amsterdam. Under denna fas frångick han 1500-talets ideallandskap och började under inflytande av Donauskolan utveckla en helt egen och mera uttrycksfull landskapskonst baserad på noggrant utförda naturstudier samt ett för tiden ovanligt raffinerat utnyttjande av ljus- och skuggeffekter. 

Succén tycks dock nästan helt ha uteblivit. Tvärtom visar inventarier gjorda kort efter konstnärens död att hans sista år i livet präglades av obetalda skulder och vad som nog måste betraktas som en mer eller mindre självvald fattigdom. Trots sin svåra livssituation vägrade nämligen Gillis ända in i döden att sälja sin ovärderliga konstsamling bestående av verk från gamla mästare som Pieter Bruegel den äldre, Hieronymus Bosch, Frans Floris, Paul Bril och Joachim Patinir.

Liksom sina efterföljare Roelandt Savery och Jan Brueghel den äldre företrädde Gillis en helt ny form av fantasikonst där den idealiserade naturen fick ge vika för en mer dunkel och själfull naturupplevelse. Gillis var i detta hänseende ett barn av manierismen men genom att han ovanpå detta även tillförde landskapet en realistisk naturstämning öppnade hans bildkonst ofrånkomligt upp för det romantiska landskapets framväxt. Gillis drömska ljussättning liksom hans gotiskt groteska skogsmiljöer torde heller inte framstå som särskilt främmande för en modern publik uppvuxen med fantasy-estetiken inom film, dataspel och sagoböcker.

Bilderna hittade jag här och här.

1 kommentar: