Jan Mandijn, Flaubert och S:t Antonius frestelse

Ett ämne som jag intresserat mig för länge är sambandet mellan den nordeuropeiska renässanskonstens mörka visuella uttryck och den gotiska trend som råder inom dagens populärkultur. I flera av mina bloggtexter har jag pekat på likheterna mellan manierismens estetik och estetiken inom dagens skräckfilm och fantasy. Till de mer betydelsefulla målarna inom stilriktningen märks Hieronymus Bosch men också flera av hans efterföljare. Idag hade jag tänkt utvidga min diskussion och titta lite närmare på hur den länge ringaktade boschimitatören Jan Mandijn inspirerade den franske författaren Gustave Flaubert till att inleda arbetet med sitt livsverk La Tentation de Saint Antoine (1874).

Första gången som Gustave Flaubert kom i kontakt med Mandijns målning var 1845. Författaren var då på besök i Genua för att ledsaga sin syster Caroline och hennes make under deras bröllopsresa i Italien. I sin resedagbok beskriver han hela vistelsen med samma slags exakta formuleringskonst som präglade hans författargärning i stort. Men när han väl kommer fram till besöket i Palazzo Balbi tycks han plötsligt sakna ord för att beskriva sitt första möte med Mandijns bildvärld. Mötet har senare beskrivits som en livsomvälvande upplevelse och man har ibland talat om att författaren vid besöket måste ha drabbats av någon slags ”estetisk chock”:

Tavlan förefaller först förvirrande, sedan upplevs den som främmande för de flesta, underlig för somliga, något utöver det vanliga för andra; allt annat i galleriet bleknade i dess jämförelse, för övrigt minns jag inte mycket mer.

Vad Flaubert då inte visste var att tavlans egentliga upphovsman var Jan Mandijn. Vid tiden för författarens besök tillskrevs nämligen verket Pieter Brueghel den yngre och detta var sannolikt också vad som stod skrivet på tavlans ram. Missförståndet rörande tavlans upphovsman är i sig inte särskilt överraskande eftersom det generellt anses mycket svårt att attribuera målningar utförda i Hieronymus Boschs skola. Värt att nämna i sammanhanget är också att flera av Mandijns skapelser - och däribland den aktuella tavlan i Genua - emellanåt tillskrivits konkurrenten Frans Verbeeck, vars stil var i det närmaste identisk med Mandijns.

Med tanke på att det var genom Jan Mandijn som Flaubert först fick hela idén till sitt drama är det ändå förvånansvärt få inslag i det litterära verket som går att spåra tillbaka till målningen i Genua. Vilddjuret Katoblepas tarmliknande hals utgör dock ett intressant undantag som ibland har lyfts fram. Vad som dock levt vidare i Flauberts drama är Mandijns karnevaliska upptågsanda, hans vildsinta surrealism och känsla för det absurda i tillvaron. Sannolikt var det också den enorma detaljrikedomen i Mandijns verk som inspirerade Flaubert till att utvidga legenden om Antonius till att även inbegripa hela världshistorien vilken författaren framställer likt en lång och febrig hallucination.

Att med säkerhet datera Jan Mandijns målning är inte helt enkelt. Men om det stämmer som flera forskare hävdat att verket utgör ett samarbete mellan Jan Mandijn och den i Antwerpen verksamme kollegan Maerten de Vos torde målningen ha tillkommit omkring 1558-1560. Verket i fråga utgör nämligen ett riktigt praktexempel på just den barocka och boschinspirerade stil som var på modet i Antwerpen under 1500-talets senare hälft. Lägger vi dessutom till att Maerten de Vos befann sig i Italien åren 1550-1558 och Mandijn avled omkring 1560 kan vi med en ganska stor säkerhet ringa in verkets tillkomstår.

Fler uppgifter om Jan Mandijn hittar ni här.