Bland de vanliga felen som konsthistorikerna gör sig skyldiga till när de tolkar Hieronymus Boschs bildvärld är att antingen överdriva det avvikande och potentiellt kätterska i hans konst eller, det raka motsatta, totalt negligera alla tvetydigheter
och hävda att Bosch även i sina mest bisarra fantasiskapelser förblev kyrkan
blint trogen. Enligt den första kategorin forskare uppfattades Bosch inte sällan som en tidigmodern
fritänkare vilken hyste ett kätterskt intresse för orgiastiska riter, medan den andra
skolan tenderat att se honom som en ortodox fanatiker vilken njöt
av att se kättare brinna på bål.
I denna text hade jag inte så mycket tänkt att diskutera
själva idéinnehållet i Boschs verk utan istället fokusera på hur några av målarens
tidiga efterföljare förhöll sig till hans bildvärld. Dessa efterföljare
tenderade ofta att lägga sig mycket nära Boschs originalverk men ändrade ibland
vissa utvalda detaljer i sina kopior. Vi skall nu ta och titta
lite närmare på ett par intressanta exempel från 1520-talet, vilka båda har det
gemensamt att de hämtat sin inspiration från Boschs berömda altartriptyk
Konungarnas tillbedjan (1495). Originalmålningen kan ni se här nedan.
Som jag berättat tidigare i min blogg innehåller Hieronymus Boschs
originalverk en rad egendomliga detaljer som länge förbryllat
konsthistorikerna. Av dessa vill jag framförallt lyfta fram följande tre exempel, vilka samtliga klart och tydligt frångår gängse ikonografi och tycks ha sina rötter i medeltidens mysteriespel och åsnefester. Dessa är: (1)
motivet i triptykens vänstra flygel där Josef värmer Jesusbarnets linda över
en öppen eld. (2) Scenen i centralmotivets bakgrund där de heliga konungarnas arméer ryker ihop i ett regelrätt fältslag. (3) Den parodiska
framställningen av flykten till Egypten där den traditionella Mariagestalten
blasfemiskt bytts ut mot en apa.
Den kanske mest originella av alla efterbildningar som jag
kommit i kontakt med är en sällan analyserad triptyk från slutet av 1520-talet
tillskriven Gielis Panhedel - se bilden nedan. Av intresse i denna pastisch är inte minst det
faktum att Panhedel här valt att behålla scenen med Josef och Jesusbarnets linda samtidigt som han ändrat på några av motivets detaljer. I Boschs version
framställs exempelvis Josef som en grinig gammal gubbe, vilken högst motvilligt
sköter familjens smutstvätt. I Panhedels version är det i stället en räddande
ängel som trätt in och bistår Josef med denna profana syssla.
Vad som ligger bakom Panhedels justeringar kan vi givetvis bara
spekulera i. En möjlig tanke är att uppdragsgivaren, alternativt konstnären
själv, tyckt att originalmotivet var ovärdigt ett altare som var tänkt att
ägnas åt kontemplation. Borta i Panhedels version är emellertid också den
kontroversiella krigsscenen och motivet med apan. Hur man än vrider och vänder
på det hela är det svårt att inte tolka dessa justeringar som en följd av den utbredda
ängslighet, vilken alltsedan den ödesdigra våren 1520 lagt sig som en våt filt
över det europeiska kulturklimatet och i vissa katolska kretsar lett till ökad självcensur. Det var nämligen vid denna tidpunkt
som Martin Luther öppet bröt med Rom och började kalla påvedömet för
Antikrist.
Även målningen längst upp i min text väcker en rad liknande
frågor. Borta i denna mycket välgjorda parafras är bland annat nyss nämnda
krigsscen men också esoteriska detaljer såsom det infekterade såret på kung
Herodes högra ben liksom demonerna som krälar fram under de tre kungarnas guldskatter. Motivet med apan har å sin sida kraftigt bearbetats och bytts ut
mot en mindre provocerande scen där en ensam vandrare leder sin åsna genom
vildmarken. Så vitt jag kan se finns det ingen rimligare förklaring till alla
dessa ändringar än att antingen konstnärerna själva eller, mera troligt, de som
beställt verken fruktade att stämplas som kättare.
Fler
kopior av Boschs altartavla hittar ni här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar