Hieronymus Bosch och det karnevaliska

Som konsthistoriker stöter man ibland på förbryllande motiv som är svåra att få någon riktig rätsida på. Ett sådant exempel är centralmotivet i Hieronymus Boschs triptyk Konungarnas tillbedjan (1495), där konstnären i en berömd scen blasfemiskt associerar Mariagestalten med en apa. Motivet i fråga har av en del konsthistoriker använts som argument för att Bosch skulle ha hyst kätterska åsikter, medan andra menat att motivet sannolikt utgör någon slags karnevalisk parodi på den bibliska berättelsen om flykten till Egypten. För att göra dessa spekulationer mer lättöverskådliga följer här en kortare redogörelse över flyktmotivets snåriga historia.

Till skillnad från vad många tror saknar flera av den kristna konstens mest klassiska motiv stöd i de bibliska berättelserna. Ett bra exempel på detta är just motivet med flykten till Egypten. Den enda bibliska skrift som omnämner händelsen är Matteusevangeliet och där berättas det egentligen bara om hur Jesu far Josef i en dröm blir förvarnad om att Herodes tänker döda Jesusbarnet, varpå han tar sin familj och flyr till Egypten (Matt 2:13–15). 

I de flesta av konsthistoriens framställningar av motivet finner vi emellertid ytterligare en rad detaljer vilka berör såväl det mirakulösa som det mer vardagliga och som helt saknar bibliskt stöd. Åsnan - som finns med i nästan alla konsthistoriska skildringar på temat - nämns exempelvis inte alls i Bibeln.

Men varifrån hämtade då konstnärerna inspirationen till sina avbildningar? Det enkla svaret på denna fråga är otvivelaktigt den apokryfiska litteraturen. Särskilt betydelsefull i sammanhanget var den medeltida legendsamlingen Pseudo-Matteus evangelium (ca 625 e.Kr.), men av betydelse var också en rad mer eller mindre kätterska barndomsevangelier av syriskt ursprung. 

Den mest använda källan under renässansen var dock Jacobus de Voragines storsäljare Legenda aurea (ca 1260), vilken hämtat många av sina motiv från apokryferna. I denna mycket populära samling av medeltida legendstoff finner vi bland annat berättelsen om den heliga familjens flykt till Hermopolis, där de i väntan på tyrannen Herodes död höll sig gömda i sju år. I ett av verkets mest inflytelserika stycken berättar Jacobus hur avgudabilderna börjar att falla som käglor när Jesusbarnet passerar förbi på sin åsna.

Motivet med avgudabilderna var mycket populärt under medeltiden och förekom särskilt flitigt i sengotikens illustrerade tideböcker. I dessa motiv framställdes den heliga familjen vanligtvis ridande från vänster till höger i bild, medan avgudabilderna endast utgjorde en obetydlig detalj i bildens bakgrund. Ibland förekom även scener med Herodes knektar, skördeundret och, mera sällan, natthärbärget som familjen enligt vissa berättartraditioner övernattade i. Bilden ovan - som antagligen målats av Lucas Cornelisz de Kock eller någon av hans bröder - innehåller de flesta av dessa inslag.

Hos Hieronymus Bosch vänds dock hela den etablerade ikonografin över ända. Istället att som brukligt låta Josef leda åsnan från vänster till höger i bild släpas nu det motspänstiga djuret åt motsatt håll samtidigt som avgudabilden står kvar på sin sockel och pekar ut riktningen mot en ölstuga. Men mest stötande av allt är givetvis infallet att ersätta Maria och barnet med en hårig apa. 

Bakgrunden till det vanvördiga motivet finner vi av allt att döma i medeltidens karnevaliska jul- och nyårsfirande. Detta var ett firande som traditionsenligt gick mycket våldsamt till och ibland har jämförts med romarnas saturnalier. Festligheterna inleddes vanligtvis på värnlösa barns dag, den 28 december, då barnen tilläts diktera villkoren. Därefter genomfördes mässan baklänges och en narrkung utsågs. Under januarimånad tog sedan åsnefesten vid och i dess festligheter ingick bland annat seden att klä en åsna i mässkjorta och att skria under mässan. En inte alltför djärv teori är väl att de mer provokativa inslagen i Konungarnas tillbedjan hämtat inspiration från detta firande.

Relaterade texter hittar ni här och här.