Några tankar kring Cranachs hovkonst

Lucas Cranachs stiliserade måleri brukar ofta dela konstpubliken i två läger: antingen älskar man eller hatar det. Vad inte alla vet är dock att det tog Cranach flera år att utveckla denna stil och att han i början av sin karriär hade gjort sig känd som en utpräglad naturalistisk målare verksam i den gotiska bildtraditionen. Vad som egentligen låg bakom konstnärens plötsliga stilutveckling i en mer arkaiserande riktning är något som alltid förundrat konsthistorikerna.

När jag för femton år sedan först började intressera mig för tysk renässanskonst tillhörde Cranach knappast någon av favoriterna. Vad jag framförallt hade emot honom var hans som jag då tyckte väl inställsamma stil men också hur han lät göra sig till ett trångsynt propagandaredskap för reformationens sak. Bytet av uttryck tolkade jag främst som ett smart affärsknep där syftet var att skapa en mer lätthanterlig stil, vilken enkelt gick att snabbproducera och omvandla till massproduktion. Numera har jag delvis omvärderat hans konst och börjat förstå att den snabba stiländringen knappast var något som konstnären själv styrde över utan bottnade i uppdragsgivarnas önskemål om en ny och epokgörande estetik som visualiserade att kurfurstendömet Sachsen inlett en ny guldålder på jorden.

En av de mest givande utläggningar jag stött på rörande Cranachs hovkonst hittade jag lustigt nog i Gregor Paulssons för övrigt något förlegade standardverk Konstens världshistoria (1951). Paulsson diskuterar här konstnärens porträtt föreställande Henrik den fromme och Katarina av Mecklenburg (bild 1) och fäller då följande intressanta omdöme:

Huvudena göras mycket små – hertigens endast 1/9 av kroppslängden. Ingen miljö ges: bakgrunden är en platt färgyta. Detta får till följd att kroppen blir oplastisk och att kläderna verka som tapetmönster. (…) Denna människoskildring innebär en oerhörd sänkning av den psykologiska spänningen till den sociala funktionens förmån. Det kan inte vara fråga om återfall i primitivism; en konstnär av Cranachs rang visste och kunde vad han ville.

Lite längre fram i texten fortsätter Paulsson:

Personerna bli helt handlingslösa: symbolerna, attributen, vapnen, inskrifterna får tala i stället. Bilderna ge intryck av passivitet och fruktan, vilket korresponderar med den stämning av livsleda som vid samma tid är litterärt omvittnad.

En liknande känsla av tomhet märks även i Cranachs tolkning av legenden om Lucretia, vilken idag går att beundra på vårt eget Nationalmuseum. Ingenting i denna målning tyder på att målaren överhuvudtaget brytt sig om motivets ursprungliga andemening. I den romerska litteraturen beskrivs nämligen Lucretia alltid i idealiserande ordalag som ett renhjärtat dygdemönster som hellre gick i döden än att befläcka sin heder. I Cranachs tolkning är all denna redbarhet plötsligt som bortblåst. Dolken som Lucretia enligt sägnen stötte genom sitt bröst har av Cranach gäckande omvandlats till en erotisk fetisch som hjältinnan ristar mot sin hud. Vi kan vidare se hur Lucretia iklätt sig en genomskinlig slöja, vilken hon förföriskt smeker med sitt ena lillfinger. Cranach har kort sagt förvandlat sinnebilden för dygd och offervilja till en oberäknelig och perverterad femme fatale.

Lucas Cranachs stil har ofta beskrivits som både ytlig och manierad och inte sällan har hans konst anklagats för att sakna andligt djup. Cranach kan dock knappast betraktas som någon ateist eller världsligt sinnad materialist i modern mening. Däremot präglas redan konstnärens tidiga gotiska verk av en krass cynism, vilken sedermera skulle komma att blomma ut i uppdragen åt det sachsiska hovet. Mycket talar också för att målarens allians med Martin Luther till syvende och sist handlade mer om opportunism än om någon genuin gudstro. 

Bilderna hittade jag här, här och här.