Lucas Cranach den äldre och Salome

Ett flitigt återkommande motiv under 1500-talet var bilder där goda respektive onda kvinnor ur Bibeln ställdes mot varandra och fick representera antingen heroism och självuppoffring eller - dess raka motsats - blodtörst och ränkspel. Precis som skeenden i Gamla testamentet ansågs förebåda händelser i Nya testamentet kunde så även enskilda aktörer ur den judiska historien tjäna som förebilder åt gestalter i den kristna traditionen. Scener där Judit hugger huvudet av fältherren Holofernes ansågs exempelvis motsvara det kristna motivet där jungfru Maria krossar ormens huvud under sin fot. Som exempel på prototyper för det onda kan nämnas Eva, ormen i Paradiset, Lots döttrar och Delila, vilka inom kristen ikonografi återspeglas i Salomes gestalt.

Den redan under medeltiden etablerade bilden av Salome som ondskan personifierad har emellertid föga stöd i den bibliska texten. För det första nämns aldrig Salome vid namn i de aktuella bibeltexterna utan identifikationen mellan Herodes Antipas styvdotter och den historiska gestalten Salome är en tradition som uppkommer först långt senare. För det andra spelar den i Bibeln anonyma styvdottern här inte tillnärmelsevis samma skurkroll som Salome senare tilldelades i konsten.

Vad som berättas i Bibeln är i stort sett bara att Herodes Antipas låter kasta Johannes Döparen i fängelse efter att denne öppet kritiserat tetrarkens äktenskap med Herodias, vilken tidigare varit gift med Herodes bror. Enligt Markusevangeliet hyste Herodes stor respekt för Johannes och berättar att det egentligen var hustrun som önskade livet ur profeten och falskt utnyttjade sin dotter för att uppnå detta syfte (Mark 6:17–28). 

Uppgifterna om att Herodias dotter hette Salome har alltså inget som helst bibliskt stöd utan härstammar från den judisk-romerske historikern Flavius Josephus verk Judean Antiquities. Exakt när detta namn blev det allmänt vedertagna är oklart. Under medeltiden kallades hon antingen för Boziya eller Herodias II.

Vad beträffar föreställningen om Salome som förförisk femme fatale var detta en bildtradition som etablerades först i början av 1500-talet. I Tyskland och Nederländerna nådde motivet intressant nog sin kulmen vid tiden för den stora ikonoklasmen, då reformerta extremister började attackera allt som kunde uppfattas som katolsk avgudadyrkan. Eftersom erotiska motiv likt Salome allmänt uppfattades som profana var ikonoklasterna sällan intresserade av att förstöra dessa bilder. Följden av denna attityd blev att tavlor med Salome - liksom tematiskt besläktade bilder som Judit och Holofernes, Lucretia och den botfärdiga Maria Magdalena - kom att gynnas av extremisternas framfart.

Att erotiska bilder av detta slag skulle bära på någon djupsinnigare betydelse är knappast troligt. Vitsen med dem tycks snarare ha varit att skapa kittlande motiv, vilka tidens makthavare vid festliga tillfällen kunde roa sina vänner och allierade med. Särskilt populära blev framställningar med Herodes gästabud där Johannes huvud bars in på ett fat tillsammans med den övriga maten. 

När det gäller bilder med Judit och Holofernes vet vi att dessa ibland utnyttjades för politiska syften, där Judit fick stå som en symbol för den stridande kyrkan. Någon sådan tolkning går emellertid knappast att göra gällande bilder med Salome, vilka framförallt tycks ha skapats i syfte att tillgodose beställarnas smak för flärd, grymhet och vackra kvinnor.

Målningarna som jag använt för att illustrera min text är samtliga skapade av den tyske mästaren Lucas Cranach den äldre. Bilden högst upp föreställer Johannes Döparens halshuggning och därefter följer ett verk där Salome stolt visar upp sin makabra trofé. Bilden längst ner skildrar Herodes gästabud. Cranach målade även flera verk på temat Judit och Holofernes liksom Maria Magdalena med sitt smörjelsekärl.

Bilderna hittade jag här, här och här.