Herri met de Bles och undergången i konsten

Det finns få målare i konsthistorien som tillskrivits lika många motiv på temat Sodoms förstörelse som den flamländske renässansmästaren Herri met de Bles. Motivet ovan utgör ett av konstnärens mest lyckade inom genren och går idag att beundra på Nationalmuseum i Warszawa. Vad som gör just detta verk så exceptionellt är inte minst dess fantasifulla mittparti där en samling vilda djur svalkar sig vid en paradisisk källa belägen strax utanför Sodoms portar.

Första gången jag såg målningen blev jag något förbryllad och började fundera över vad denna paradisiska oas egentligen hade i landskapet att göra. En teori som jag då hade var att motivet möjligtvis kunde anspela på Första Moseboks uppgifter om att betesmarkerna utanför Sodom var så vattenrika att de påminde om Edens lustgård (1 Mos 13:10). Motivet är hur som helst mycket udda och flera av detaljerna tycks som hämtade från Hieronymus Bosch och hans surrealistiska fantasilandskap.

En annan förklaring till det ovanliga motivvalet skulle kunna sökas i de dualistiska tankemönster som döljer sig i målningens mytologiska bildspråk. Rent berättartekniskt är nämligen bilden uppbyggd kring en rad binära motsatspar såsom civilisation/vildmark, eld/vatten, hetta/svalka, boskap/rovdjur, berg/dalar och apokalyps/pånyttfödelse, vilka sammantaget skapar en sällsamt kuslig undergångsstämning. 

Som jag berättat om tidigare i min blogg hade katastrofmotiv av detta slag sin storhetstid i samband med de religionskrig som följde efter reformationens införande. Denna bildtradition (så kallade brand- eller hellekens) kom först att förlora sin relevans efter det att Westfaliska freden slutits 1648.

Ett annat intressant inslag i målningen som tidigt fångade min blick var enhörningen som dricker vatten ur det paradisiska källsprånget längst fram i bildens vänstra hörn. Inom medeltida ikonografi symboliserade detta djur traditionellt den rena och orörda naturen och ställdes därmed i ett slags dualistiskt motsatsförhållande till civilisationen och det lastbara leverne som ledde till Sodoms fall. Ett populärt tema i medeltidens illuminerade handskrifter var bland annat motiv med håriga vildmän som red barbacka på galopperande enhörningar.

Ytterligare en detalj som ofta var med i målningar av detta slag är den kontroversiella bibliska scenen där Lot blir förförd av sina döttrar (1 Mos 19:30-36). Vad få känner till är dock att Bibeln egentligen aldrig tar avstånd från denna gärning utan låter den passera utan några som helst moraliska fördömanden. Enligt den bibliska logiken hade nämligen Mose lag ännu inte kommit i bruk vid tiden för Sodoms fall och därmed kunde inte heller något brott ha begåtts. Det är faktiskt först i Dödahavsrullarna och utombibliska texter likt Jubileerboken (ca 160 f.Kr.) som Lot entydigt stämplas som en gudlös sodomit vars släkte skulle utrotas på den yttersta dagen.

Som jag tidigare nämnde existerar det oräkneliga landskapsmålningar på temat Sodoms och Gomorras förstörelse, vilka rätt eller fel kommit att tillskrivas Herri met de Bles. De flesta av dessa landskap var tämligen ortodoxa i sin framställning och följde den store läromästaren Joachim Patinir i spåren vad gällde såväl konstnärliga manér som det innehållsmässiga. Typiskt för dessa framställningar var bland annat stilgreppet att placera en fantasifull klippformation i motivens förgrund som ofta var utformad likt en magisk portal genom vilken Lots familj måste passera för att undkomma undergången och nå den pånyttfödda världen på andra sidan. Exemplet ovan går att beundra i Stockholm på vårt eget Nationalmuseum.

Mer information om bilderna hittar ni här och här.