Passionsmästaren och legenden om Malkos

Föreställningen om bildskapandet som en magisk akt förankrad i det gudomliga är i sig lika uråldrig som människan själv. Under 1400- och 1500-talen existerade det i huvudsak två förhållningssätt vilka båda försökte sammanlänka bildkonsten med det gudomliga: det didaktiska och det visionära. Enligt det första förhållningssättet liknades konstnären med Gud i bemärkelsen att han genom sina bilder kunde levandegöra Bibelns berättelser för den obildade massan och föra dem närmare det gudomliga. Enligt det andra jämställdes han fullt ut med Gud Fader själv och Hans skapelseakt i Första Mosebok.

Passionsmästarens konst är intressant i sammanhanget eftersom den tillkom i en slags brytningspunkt mellan de två förhållningssätten. Givetvis var Passionsmästaren först och främst en didaktisk målare men i hans bildvärld kan den som söker även finna ett för sin tid ovanligt extatiskt konstnärstemperament. Redan på 1940-talet gick konsthistorikern Bengt G. Söderberg så långt att han kallade hans stil för gotisk expressionism och jämförde honom med mer sentida expressionister som Matthias Grünewald och Emil Nolde. Exemplet ovan är från Ganthem kyrka och föreställer Judaskyssen.

Liksom de flesta av Passionsmästarens verk präglas motivet i Ganthem av så kallad simultan succession, det vill säga att verket utgör en framställning av flera separata skeenden utan inbördes ordning samlade i en och samma bild. Kronologiskt kommer egentligen Judaskyssen först, därefter Petrus som sticker svärdet i skidan, sedan scenen där översteprästens tjänare Malkos sträcker fram sitt avhuggna öra och ber Jesus att sätta det på plats igen, därpå fängslandet och sist scenen där tjänsteflickan som vaktade porten vid Kajafas gård pekar ut Petrus. Framställningen av Malkos som ett oskyldigt barn är inget misstag från Passionsmästarens sida utan har föregångare inom såväl tysk som flamländsk bildtradition.

I Lukasevangeliet återges skeendet på följande sätt:

Medan han ännu talade, kom det en stor skara människor. Han som hette Judas, en av de tolv, visade vägen och han gick fram till Jesus för att kyssa honom. Jesus sade till honom: ”Judas, förråder du Människosonen med en kyss?” När de som var med Jesus såg vad som skulle hända, sade de: ”Herre, skall vi ta till våra svärd?” Och en av dem slog till mot översteprästens tjänare och högg av honom högra örat. Men då sade Jesus: ”Nu räcker det.” Och han rörde vid mannens öra och läkte honom.

Första gången jag såg Passionsmästarens skildring av Judaskyssen i Sundre kyrka – bild längst ner i texten - var jag fullt övertygad om att Malkos förkrympta gestalt var ett misstag från konstnärens sida och bottnade i hans tekniska brister och oförmåga att skapa trovärdiga proportioner av sittande människor. Men efter att ha tittat lite närmare på både tyska och flamländska föregångare upptäckte jag snart att detta inte var fallet. Motiven där Malkos antingen liknades vid ett oskyldigt barn eller en yngling var så pass många och entydiga i sina utföranden att det knappast kunde röra sig om en slump. Bilden nedan utgör ett flamländskt exempel från mitten av 1300-talet där Malkos lustigt nog tecknats med några knappt skönjbara tonårsfjun på hakan.

Medeltidskonstens skildringar av Malkos är i huvudsak hämtade från evangelierna. Liksom så ofta inom konstens värld har dock målaren använt sig av flera separata berättelser och sedan kreativt sammanfogat materialet till en ny enhet. Uppgiften om att det var Petrus som höll i svärdet är exempelvis hämtad från Johannesevangeliet (Joh 18:10) medan motivet där Jesus botar den angripne tempeltjänaren endast återfinns i Lukasevangeliet (Luk 22:50).

Vad som ligger bakom framställningen av Malkos som ett oskuldsfullt barn är emellertid mycket gåtfullt. En möjlig tolkning är att Malkos i egenskap av att vara översteprästens slav kommit att ses som ”en av samhällets allra minsta”, vilka Jesus talat om i sina liknelser. En annan möjlig tolkning är att han av misstag sammanblandats med den ”unge man”, vilken enligt Markusevangeliet var den ende som stod kvar vid Jesu sida när vaktstyrkorna ingrep (Mark 14:51). Denna typ av kreativa förväxlingar var ganska vanliga under medeltiden.

Ett känt exempel på det senare finner vi i de utombibliska passionslegenderna och deras berättelser om krigsknekten Marco som slagit Frälsaren under förhören i Kajafas hus och därefter blev dömd att i evig tid vandra på jorden. I dessa sägner förväxlas Malkos felaktigt med den namnlöse väktare, vilken enligt Johannesevangeliet örfilat Jesus under översteprästens förhör (Joh 18:22). Berättelsen existerade i flera versioner och gav med tiden upphov till legenden om den vandrande juden.

Men varför då denna oskuldsfulla bild av en gestalt som enligt den kristna traditionen önskat livet ur Jesus? Detta funderade jag på länge tills jag plötsligt av en ren slump råkade stöta på en mycket märklig biblisk utläggning signerad kyrkofadern Augustinus. I ett av kyrkofaderns mindre kända verk tolkas nämligen svärdshugget mot Malkos öra allegoriskt som ett fjärmande från Gamla testamentets bokstavstrogna förståelse av Ordet, vilket öppnade upp för ett mer inåtvänt och förandligat förhållningssätt. Dessutom får vi veta att namnet Malkos egentligen betyder ”kung”, varpå Augustinus drog slutsatsen att han var av ödet förutbestämd att härska tillsammans med Kristus. Malkos beskrivs kort sagt som ett helgon.

En utförligare presentation av Passionsmästaren hittar ni här.