Mästaren till de kvinnliga halvfigurerna

Jag har tidigare i min blogg uppmärksammat hur konsten från 1520-talet och framåt utvecklades i en alltmer kommersialiserad riktning och att man vid denna tid började gå samman i stora arbetslag och massproducera sin konst. Ibland arbetade flera mästare i skift med en och samma målning, ibland utfördes målningarna av flera olika målare vilka var för sig arbetade enligt redan färdigställda manér och förlagor. Ett exempel på det senare var den i Antwerpen - eller möjligen Bryssel - verksamme mästare, vilken idag brukar benämnas som Mästaren till de kvinnliga halvfigurerna.

Det råder delade meningar om när denne mästare var verksam. En del konsthistoriker har hävdat att han var verksamma under 1500-talets första hälft medan andra hävdat vid århundradets andra hälft. Ytterligare någon har ansett att stilen etablerades på 1530-talet men att verkstadens stil fortlevde ända till sekelskiftet 1600. Kanske var verkstaden egentligen ett familjeföretag som ärvdes vidare av mästarens barn och barnbarn.

Verk som tillskrivits Mästaren till de kvinnliga halvfigurerna brukar i huvudsak delas in i två kategorier: dels en rad småskaliga tavlor som avbildar aristokratiska damer i halvfigur, dels ett antal detaljrika landskapsmålningar med bibliska eller mytologiska motiv målade i Joachim Patinirs efterföljd. Den senare kategorins bilder brukar av konsthistorikerna benämnas som världslandskap och det är framförallt detta måleri som jag tänkt fokusera på i min text.

Kännetecknande för ett klassiskt världslandskap var det högt svävande fågelperspektivet där Bibelns och mytologins gestalter reducerats till små bifigurer i det oändliga landskapet. Genren har sina rötter inom sengotikens andaktsbilder där den kontemplativa människan uppfattades som potentiellt gudalik och hemmahörande i en annan värld. Tanken med dessa bilder var att betraktaren skulle försätta sig i ett kontemplativt tillstånd och uppleva pilgrimsvandringens alla faror och lockelser utan att för den skull behöva lämna sin kammare. Att promenera, vandra eller resa – om än bara i tanken – uppfattades som en metafor för människans korta tid på jorden och hennes ständiga vägval mellan gott eller ont, ljusets eller mörkrets vägar.

En skrift som ofta brukar citeras i sammanhanget är Hebreerbrevet där den fromme gudsvännen beskrivs som en främling på jorden, vilken skulle vända allt världsligt ryggen för att istället söka sin hemstad i det rike som kommer. I brevets 11:e kapitel återfinns följande stycke där den troendes hopplösa vandring på jorden jämförs med israeliternas längtan till Kanaans land:

I tro dog alla dessa utan att ha fått vad de hade blivit lovade. De hade bara sett det i fjärran och hälsat det och bekänt sig vara gäster och främlingar på jorden. De som talar så visar att de söker ett hemland. Och om de tänkt på det land som de lämnat kunde de ha återvänt dit. Men nu längtar de till ett bättre land, ett i himlen. Därför skäms inte Gud för dem, utan de får kalla honom sin Gud; han har ju grundat en stad åt dem.

Motivet som jag valt att illustrera min text med föreställer Pauli omvändelse. I målningens förgrund kan vi se Saul - senare benämnd som Paulus - när han agerar vägvisare åt en grupp soldater som sänts ut av översteprästen för att utplåna den kristna församlingen i Damaskus. Saul överraskas då av ett sken i himlen där Jesus uppenbarar sig och uppmanar honom att upphöra med förföljelserna. En lustig detalj i bilden är hur Paulus och hans soldater precis ridit förbi ett katolskt vägaltare när miraklet plötsligt drabbar dem med full kraft. Det behövs väl knappast ens påpekas att detaljen i fråga utgör en helt orimlig anakronism.

Fler uppgifter om målningen hittar ni här.