måndag 5 mars 2012

Matthias Grünewald och den radikala reformationen


Matthias Grünewald (ca 1480-1528) var en av reformationstidens största och allra djupsinnigaste konstnärer. Mest berömd är han kanske idag för sitt storslagna Isenheimaltare i Colmar, bilden ovan, samt hans många bloddrypande skildringar av korsfästelsen. I detta inlägg tänkte jag dock inte fokusera på dessa redan väl omskrivna arbeten utan istället titta närmare på ett par av konstnärens mindre kända verk och undersöka i vilken grad dessa målningar anknyter till tidens socialrevolutionära idéströmningar. 

Matthias Grünewald hette egentligen Mathis Gothart-Nithart och var mestadels verksam i Aschaffenburg och Seligenstadt vid Main, där han beskyddades av såväl ärkebiskopen som kurfursten av Mainz. Åt dessa utförde han inte enbart altartavlor och porträtt utan var även verksam som arkitekt, uppfinnare och vägbyggare. 

På grund av att Grünewald ställt sig på upprorsmännens sida i samband med det stora bondekriget 1525 förlorade han emellertid snart sin ställning vid hovet och levde därefter resten av sitt liv på flykt undan myndigheterna. Historiska dokument vittnar om att han först sökte en fristad i Frankfurt, sedan flydde vidare till Magdeburg, för att till sist nå Halle, där han slutade sina dagar under oklara omständigheter. I konstnärens dödsbo återfanns sedermera flera lutheranska pamfletter samt dokument kopplade till de upproriska böndernas verksamhet, men överraskande nog också två katolska radband. 

Grünewalds slitning mellan den katolska traditionen och tidens reformatoriska strömningar återspeglas i flera av hans verk. Inte minst märks detta tydligt i hans säregna skildring av nattvarden, från omkring 1500-1502, där Grünewald tydligt utmanar tidens förhärskande stilideal genom att framställa Kristi apostlar likt ett gäng grovhuggna bönder som samlats till fest i en mörk källarlokal. Scenens vardagsnära uttryck skulle ganska lätt kunna avfärdas som ren provokation om det inte vore för att motivet samtidigt anknyter till den tidigreformatoriska rörelsens krav på ett mer okonstlat förhållningssätt till det gudomliga. Vissa delar av framställningen – exempelvis påskalammet på nattvardsbordet - anknyter dock tveklöst till en medeltida bildtradition.


Unikt för Grünewalds bildvärld var även hans våldsamt expressionistiska Mariabilder, varav exemplet nedan är daterad till omkring 1517-1519. Vilka idétraditioner som egentligen låg bakom dessa motiv är omdiskuterat. En möjlig inspirationskälla skulle dock kunna vara den svärmiska madonnakult som frodades inom vissa religiösa miljöer på den tyska landsbygden i början av 1500-talet. 

Ett exempel på detta var den radikale reformatorn Thomas Müntzer som företrädde en syn där man förvisso till stora delar anslöt sig till kyrkans traditionella Mariakult men samtidigt fyllde dess former med en ny och apokalyptisk innebörd. Inspirerad av bland annat Joakim av Floris utopiska eskatologi tilldelades Maria en närmast gudinnelik status som ”patriark”, ”överstepräst” och ”himmelsk drottning” samtidigt som hennes framträdande i historien ansågs förebåda en ny tidsålder av tusenårig fred och rättvisa.


Utopiska drömmar av detta slag var mycket inflytelserika vid tiden för reformationens införande och utmynnande inte sällan i olika millenaristiska upprorsförsök där den fattiga delen av befolkningen krävde social rättvisa. Tankarna som sådana var på intet sätt begränsade till Europas fattiga utan förekom även bland eliten. Enligt vissa forskare kan det till och med ha varit så att själva renässansbegreppet – det vill säga elitens önskan att ”pånyttföda det antika arvet” – ursprungligen växte fram ur denna eskatologiska idétradition. Grünewalds millenarism var dock tveklöst av det mer militanta slaget. Faktum är att det rentav finns konsthistoriker som antytt att målaren kanske slutade sina dagar som anhängare av ikonoklasternas parti. 
 
Bilderna hittade jag här.

8 kommentarer:

  1. En sak jag kommer att tänka på är om apostlarna skildras på liknande sätt hos olika konstnärer? T ex har jag sett Petrus skildrad som gråhårig med skägg på ikoner.I så fall kanske Petrus är den som på den här bilden sitter på Jesus högra sida?

    SvaraRadera
  2. Det stämmer, den gråhåriga mannen med skägg föreställer med största sannolikhet Simon Petrus. Förutom detaljerna som du nämner så vittnar även mannens begynnande flint om att detta måste vara Petrus. I vissa nattvardsscener - dock inte denna - brukar man även gestalta honom med en matkniv i handen. Denna lustiga lilla detalj syftar antagligen på ett skeende längre fram i den bibliska texten där Petrus skär av tempeltjänaren Malkos högra öra (Joh 18:10).

    Du har också rätt i att det länge existerade vissa generella regler rörande hur scener av detta slag borde framställas. Signifikativt för den tyska renässanskonsten var dock att man tidigt kom att bryta med de flesta av dessa oskrivna regler och istället försökte förankra de bibliska scenerna i mer vardagsnära miljöer. Denna tendens hängde säkerligen samman med den radikala reformationen och dess krav på en mer folkligt rotad bildkonst. I Italien och andra mer katolskt präglade länder fortsatte man dock envist att framställa apostlarna likt en samling grekiska barfotafilosofer.

    SvaraRadera
  3. I en bok om tidiga ikoner hittade jag en bild på en mosaik från 400-talet där Petrus framställs med vitt hår och skägg.Det står att just Petrus och Paulus är undantag från att ikoner inte skulle vara porträtt utan att dessa två tidigt gick att känna igen.

    SvaraRadera
  4. Tack för dessa uppgifter! Är tyvärr inte så insatt i det tidiga ikonmåleriet men jag vet sedan tidigare att det var först under senmedeltiden/renässansen som bildkonstnärerna på allvar började intressera sig för apostlarnas individuella karaktärsdrag. Just Simon Petrus, Johannes och Judas Iskariot brukar dock vara ganska lätta att identifiera i de flesta nattvardsskildringar. Johannes framställs traditionellt som en skägglös yngling som lutar sig mot Jesus bröst medan Judas ofta placeras avskild från de övriga kramande sin penningpung. Grünewalds tolkning är lite ovanlig i den bemärkelse att han undvikit att utmåla Judas som sällskapets självklara mörkergestalt utan enbart valt att markera hans person genom den gula klädesdräkten. Gult var dock en färg som under medeltiden sammankopplades med karaktärsdrag som falskhet, feghet och bakslug aggressivitet.

    SvaraRadera
  5. Jag undrar över personerna på målningen som föreställer korsfästelsen; de som står till vänster om korset är väl Johannes med Jungfru Maria och kanske Maria Magdalena? men vem är det som står med en bok i handen till höger nedanför korset? Vänstra panelen ser ut att föreställa en martyr och är det möjligen Petrus på den högra panelen?

    SvaraRadera
  6. Mannen med boken är Johannes döparen. Honom känner du lättast igen på den asketiska klädseln bestående av skinn från vilda djur men även lammet vid profetens sida utgör ett klassiskt attribut. På himmelen bakom Johannes kan du dessutom läsa de för sammanhanget viktiga bibelorden: ”Han skall bli större och jag mindre” (Joh 3:30) som syftar på att det jordiska rike som Johannes verkat under snart var förbi och att Jesus himmelska nu stundade.

    När det gäller sidopanelerna så föreställer den till vänster S:t Sebastian och den till höger Antonius eremiten. Sebastian känner du igen på alla pilar som genomborrat helgonets kropp. Antonius genom det T-formade egyptiska kors han håller i handen. Anledningen till att konstnären valt att avbilda just S:t Sebastian och Antonius beror på att dessa var helgon som under medeltiden ofta åberopades när man drabbats av svåra hudsjukdomar som böldpest och ergotism. Verket var nämligen ursprungligen placerat i antonitordens kloster i Isenheim där man behandlade just sådana hudåkommor. Därav också verkets morbida fascination inför variga sår och svåra kroppsskador.

    SvaraRadera
  7. Tack för denna information med intressanta detaljer!
    Nu ser jag att Johannes Döparens kläder är slitna och trasiga.Det lade jag inte märke till först.Frisyren får mig att tänka på Gustav Vasa - kanske typisk för den tid då målaren själv levde? På andra bilder som jag har sett av Johannes Döparen har han avbildats med långt hår.

    SvaraRadera
  8. Jag har också reflekterat över att Johannes döparen har samma frisyr som Gustav Vasa. Vasarenässansen var ju till stora delar tyskinfluerad och tydligen gällde detta även frisyrerna.

    När det gäller en sjukdom som ergotism så vill jag bara tillägga att denna på intet sätt enbart var någon hudåkomma. Sjukdomen angrep även i hög grad muskler, nerver och tarmsystem och ofta drabbades patienten av svåra kramper som kunde få som följd att vissa kroppsdelar helt förtvinade. Troligtvis är det symptom som detta som ligger bakom kristusgestaltens ovanligt krampaktiga uttryck.

    SvaraRadera