Breviarium Grimani – tillkommen omkring 1515-1520 - är namnet på den största och mest påkostade nederländska handskriften med miniatyrer som bevarats åt eftervärlden. Boken - som idag återfinns i San Marco-biblioteket, Venedig – består totalt av 110 helsidesbilder, samt därtill en rad dekorativa initialer och ornamentala randmålningar. Bland helsidesbilderna räknas de tolv månadsbilderna som de allra främsta men handskriften innehåller även flera motiv hämtade från Nya och Gamla testamentet.
Ordet breviarium härstammar ursprungligen från latinets ord för ”sammandrag” och utgjorde en liturgisk bok innehållande böner, psalmer och predikningar vilka medeltidens prästerskap hade dagligt behov av. Ursprungligen nertecknades sådana texter i separerade handskrifter men från 1000-talet och framåt började man samla allt i en och samma bok. Dessa böcker var till en början ganska återhållna i sitt framförande men i samband med att den internationella gotiken blev högsta mode i slutet av 1300-talet började handskrifterna framställas i en alltmer överdådig stil. När det gäller ett praktverk som Breviarium Grimani kan vi nog utgå från att beställaren kom från högreståndskretsar men att boken senare skänkts bort och använts för prästligt bruk.
Den mest berömda delen av handskriften är, som redan nämnts, kalendern. Denna del av verket tros ha utförts av flera olika konstnärer, varav Gerard Horenbout, Alexander och Simon Bening brukar anses vara de viktigaste. Som modell använde konstnärerna brödernas Limbourghs legendariska kalender Les Très Riches Heures du Duc de Berri, ca 1412-1416, men också flera av detta verks många medeltida förlagor. Breviarium Grimani kan således förstås som en slags slutpunkt för den internationella gotik som fullbordades med bröderna Limbourg.
Den internationella gotiken brukar ofta beskrivas som en aristokratisk stilriktning vilken uppkom kring de franska hoven i slutet av 1300-talet och lånade stildrag från såväl flamländsk gotik som italiensk renässanskonst. Stilens storhetstid sammanföll ganska exakt med tillkomsten av Limbourgs kalender under tidigt 1400-tal men ansågs bara kort därefter som förlegad och ålderdomlig. Sett ur detta perspektiv ligger det nära till hands att spekulera i huruvida beställningen av Breviarium Grimani utgjorde en sista ansträngning från uppdragsgivarens sida att med konstens hjälp försöka vrida klockan tillbaka till medeltiden igen.
Bild 1 föreställer Adam och Eva tillsammans med ormen intill Kunskapens träd. Bild 2 är hämtad ur bokens kalender och illustrerar oktober månad då bönderna harvar och sår sin jord. Bild 3 skildrar november månad då bönderna matar svinen genom att riva ner ekollon från träden. Barockbloggen har publicerat ett kortare inlägg om månaden februari som ni kan läsa här.
Fler bilder ur kalendern hittar ni här.
Är det här samma bilder som på tavlorna du fick i somras? Eller minns jag kanske fel.
SvaraRaderaJätteintressant inlägg!! Ska läsa mer ordentligt senare, sitter just nu på tåget på väg till möte i Stockholm...
Du har helt rätt. Bilderna är de samma som från tavlorna inhandlade på Annas kuriosa i somras. Blev som konstvetare lite generad över att jag inte genast lyckades identifiera bilderna och har nu gjort min botgöring genom att publicera en kortare redogörelse i ämnet. Ha det så trevligt du kan ha det på mötet i Stockholm!
SvaraRaderaIntressant med råttorna i översta bilden. Har du någon tanke kring vad det symboliserar.
SvaraRaderaJag antar att råttorna anspelar på det faktum att ormen i själva huvudmotivet just är i färd att fresta Eva med den förbjudna frukten. Enligt mitt vältummade symbollexikon ansågs nämligen råttan ha ett rykte om sig att ”stå i förbund med djävulen och hans demoniska medhjälpare och att tjäna häxor för att skada troskyldiga människor”.
SvaraRaderaMin personliga favorit är förövrigt nötskrikan som nog är med i bilden på grund av sitt varnande läte.
Jag läste en roman för länge sedan av nobelpristagaren Pamuk (minns inte förnamnet), jag lånade den av Ingegärd och hon har säkert kvar den om du är intresserad. Den är något så ovanligt som en deckare förlagd till en medeltida miniatyrmålarverkstad. Jag tror dessutom att intrigen i denna historia rörde sig om just denna schism mellan de traditionella, mer återhållsamma miniatyrmålarna och å andra sidan de som anammat den moderna stilen. Jag kan ha fel här, men när jag läser ditt inlägg så passar det väldigt bra in på intrigen som jag minns den. Jag tycks för övrigt minnas att färgen karmosin-röd har en central roll i romanen...
SvaraRaderaFörfattaren heter Orhan Pamuk och boken du nämner torde nog vara Mitt namn är röd (1998). Enligt uppgifter på nätet utspelar sig denna bok i det sena 1500-talets Istanbul och kretsar kring tidens infekterade konflikt mellan det gamla osmanska miniatyrmåleriet kontra det tidigmoderna västerländska. Du har säkert helt rätt i att konflikten som beskrivs i boken på flera sätt reflekterar den bildstrid som pågick i väst hundra år tidigare.
SvaraRaderaFår nog ta och kolla upp Pamuks bok nästa gång jag är hos Ingegärd. Om jag inte minns helt fel så lär författaren dessutom vara en stor beundrare av Gérard de Nerval - vilket onekligen vittnar om god smak. Vad tyckte du själv om boken?
Romanen är ju väldigt annorlunda, och helt klart läsvärd! Jag har för mig att vissa stycken var lite svårare att ta sig igenom, men överlag var det inga problem. Tycker absolut att du ska ta dig en titt på den i jul. Jag vill också minnas att färgen karmosinröd har en av romanens berättarröster, bara en sån sak!
SvaraRadera